(don't you know that love can kill anyone?)
2013-03-06 @ 22:29:00
dagbok
Kommentarer (0)
för nu gör varje hjärtslag ont och sårbarhet
kanske syns när det går en viss gräns
för visst, visst syns det väll någon gång
när jag hör hans namn att jag får ont
och visst märks det verkligen hur jag starkt
sitter kvar?
när jag ser flera killar på rad så lovar jag dig att det är bara du som lyser upp allting, bara du syns
du kunde ha dragit något bättre för nu ser jag allt
så falskt och inte för det men jag skulle väll kanske
känna mig lite värdefull om du åtminstone kunde
ringa mig och säga förlåt
för du borde väll veta att jag inte orkar stå här
och titta på din obrydda min när jag berättar
att oliver, jag vet nu, jag vet allt
trodde du inte jag skulle få reda på det
och du frågar mig kallt
var det något mer?
(don't you know that love can kill anyone?)
och jag lider med varje litet steg jag tar för
det gör så fruktansvärt ont att ha dig i huvudet och
veta om att du inte är här för att stanna
du återvänder alltid till ditt, till din lilla bubbla, till
ditt fylle glada liv
och jag är inte mer än ett minne, om ens det
och jag är tömd på allt och jag tror jag ser lite
bräcklig ut men jag kallar mig själv livsnjutare för
jag glädjs av varje människa som har lycka i sig
för jag tror det ger mig hopp
jag lämnar dig aldrig gumman, jag skulle aldrig göra om det misstaget
någon idiot har någon gång sagt att tiden läker
alla sår, om jag inte vetat bättre skulle jag gå på det
men stackars, stackars stackars mig som får
leva utan dig, ja fyfan vad synd det är om mig nu
men förlåt då, att jag råkade skaffa hjärta
endast för dig
det är ganska simpelt, självklart och genomskinligt
hur sönder jag går utan dig och här promenerar du
på andra sidan vägen och ger mig knappt ett hej
och nu
har jag förstått varför
med lögnen du tog med dig och gick
du trodde inte jag skulle få reda på det, nej
och du tog väll den enklare vägen
för älskling, är det inte alltid lättare att fly från allt
istället för att bryta sönder någon man haft
så pass länge?
sanningen tittar alltid fram om man bör veta den
och det här är nog det som kommer få mig att återigen
vara vaken till klockan 6 och somna med tårar på kinden
och vakna upp med ett skrik
för det gör så
FRUKTANSVÄRT JÄVLA ONT ATT INTE HA DIG HÄR
trots att du förstörde mig
så var det kärlek
jag vet det
kanske syns när det går en viss gräns
för visst, visst syns det väll någon gång
när jag hör hans namn att jag får ont
och visst märks det verkligen hur jag starkt
sitter kvar?
när jag ser flera killar på rad så lovar jag dig att det är bara du som lyser upp allting, bara du syns
du kunde ha dragit något bättre för nu ser jag allt
så falskt och inte för det men jag skulle väll kanske
känna mig lite värdefull om du åtminstone kunde
ringa mig och säga förlåt
för du borde väll veta att jag inte orkar stå här
och titta på din obrydda min när jag berättar
att oliver, jag vet nu, jag vet allt
trodde du inte jag skulle få reda på det
och du frågar mig kallt
var det något mer?
(don't you know that love can kill anyone?)
och jag lider med varje litet steg jag tar för
det gör så fruktansvärt ont att ha dig i huvudet och
veta om att du inte är här för att stanna
du återvänder alltid till ditt, till din lilla bubbla, till
ditt fylle glada liv
och jag är inte mer än ett minne, om ens det
och jag är tömd på allt och jag tror jag ser lite
bräcklig ut men jag kallar mig själv livsnjutare för
jag glädjs av varje människa som har lycka i sig
för jag tror det ger mig hopp
jag lämnar dig aldrig gumman, jag skulle aldrig göra om det misstaget
någon idiot har någon gång sagt att tiden läker
alla sår, om jag inte vetat bättre skulle jag gå på det
men stackars, stackars stackars mig som får
leva utan dig, ja fyfan vad synd det är om mig nu
men förlåt då, att jag råkade skaffa hjärta
endast för dig
det är ganska simpelt, självklart och genomskinligt
hur sönder jag går utan dig och här promenerar du
på andra sidan vägen och ger mig knappt ett hej
och nu
har jag förstått varför
med lögnen du tog med dig och gick
du trodde inte jag skulle få reda på det, nej
och du tog väll den enklare vägen
för älskling, är det inte alltid lättare att fly från allt
istället för att bryta sönder någon man haft
så pass länge?
sanningen tittar alltid fram om man bör veta den
och det här är nog det som kommer få mig att återigen
vara vaken till klockan 6 och somna med tårar på kinden
och vakna upp med ett skrik
för det gör så
FRUKTANSVÄRT JÄVLA ONT ATT INTE HA DIG HÄR
trots att du förstörde mig
så var det kärlek
jag vet det
av de finaste
2013-03-04 @ 18:03:07
dagbok
Kommentarer (0)
| Av de finaste minnen är det bara de känslofyllda som blir ihågkomna Hon kom vid midnatt. Öppnade försiktigt dörren, ville förmodligen inte riskera att väcka honom, men han var redan vaken. Faktum var att han inte sovit nattetid på många år, men det kunde hon inte veta. Han hade aldrig berättat och det var inget han tänkte göra heller. ”Hej.” Förskräckt hoppade hon till och han gav ifrån sig ett lågt skratt. ”Förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig.” Hon sa: ”Inte okej” och tog av sig skorna. Lade dem prydligt bredvid varandra. Han lyfte på täckte han endast hade på sig för att skyla sig själv och hon kröp in under. Fnittrade till när hon upptäckte att han var naken. ”Se på mig.” Hon gjorde som han sa och han kysste henne försiktigt. Var väl medveten om att hon inte var van vid det här, att vara nära någon annan. Det var han däremot. Han tänkte för sig: ”Medan jag var förälskad var jag den lyckligaste mannen på jorden, och nu är jag kär.” ”Jag älskar dig.” Det blev alldeles tyst och stilla. Allt som hördes var bruset från den starka luftkonditioneringen. Han började fundera på ifall han gjort ett misstag, men så kysste hon honom, försiktigt med läpparna stängda. ”Jag älskar dig också.” - Månader senare stod han på gatan utanför hennes hus, gömd i skogen. Under trädet droppade blodet långsamt ner i hinken. Kroppen hängde ovanför med fötterna upp och huvudet ner. Ibland önskade han sig ett annat liv, ett liv mer likt det han hade tidigare, men när han var i Floras närhet, visste han att han skulle döda hur många som helst, bara han fick vara med henne. Ikväll var hon ute med några vänner. Äta en bit mat och se en film på bio, sedan hem. Problemet var att han inte visste exakt när detta hem skulle inträffa och det var därför han hade stått i skogen utanför hennes hus i timmar och väntat. Kvinnan kom gåendes och han hade slut på blod. Ville inte riskera att skada Flora och tanten blev en utmärkt ersättare. Trött på att stå stilla, bestämde han sig för att gå en vända. Kroppen hade han redan grävt ner jorden och blodet hade han tappat upp i blodpåsar. Än skulle de inte behöva kylas, men inom några timmar skulle det börja smaka illa och Flora hade ännu inte dykt upp. Om han skyndade sig skulle han förmodligen hinna till sin lägenhet, lämna påsarna i kylen och hinna tillbaka igen innan hon kom hem. ”Hej.” Flora knackade honom på axeln och automatiskt vände han sig om, hade inte en tanke på att ändra ansiktsdragen. Hennes skrik fick honom att bli påmind om sitt misstag. Snabbt vände han sig om igen och såg in fönsterrutan på huset en bit bort. Möttes av sin egen spegelbild, sitt eget ansikte. Det var kritvitt med vilt stirrande röda ögon och springor till näsborrar, precis som en orm. Han förstod varför hon skrek. ”Vad är du?” ”En vampyr.” Reaktionen blev inte den han förväntat sig. Hon började skratta. Högt. ”Ärligt, vad fan är du? Maskeradklädd?” ”Flora, jag är en vampyr.” Hon slog till honom. Hårt, på skuldran och i ansiktet. Över ryggen, på armarna och åter igen på skuldran och ansiktet. Hon slog och slog, precis som om hon försökte slå bort det hon precis sett. Han visste inte vilket som gjorde mest ont, skuldran eller ansiktet. Båda hettade utan dess like och han hade ändå varit med om mycket smärta i sina dagar. Trots att hon var liten till växten och borde vara klen, lyckades hon få in några rejäla smällar, innan han kunde stoppa henne. Ta tag i hennes händer och hindra henne från att göra något mer dumt. ”Jag tänker inte be om ursäkt.” Ilsket drog hon handen genom håret. ”Fan, du har precis berättat för mig att du är någon jävla vampyr och allt jag kan tänka på är att vi inte kommer få någon användning av våra förbannade tågkort!” Hela sommaren skulle de resa runt i Europa. De hade planerat allt, först ta tåget till Stockholm och åka till Danmark, Tyskland och därefter Frankrike. Sedan fick de se var de hamnade. Senast igår hade hon hämtat ut deras interrailkort. ”Flora, lugna ner dig.” Han sträckte fram handen, men hon slog undan den. Tårar rann ner längst hennes kinder och plötsligt tittade hon rakt på honom. ”Dra åt helvetet.” Han sa: ”Låt mig få förklara” men hon gick iväg och lämnade honom ensam. Hon vände sig inte ens om och hans mun blev till ett smalt streck. Han sparkade till en sten som låg på marken och gick ilsket iväg. Ilsken på sig själv, på den han var och på den framtid han aldrig skulle få. - Senare var han tillbaka i staden, gick förbi lekparken där de träffades för första gången och såg flickan sitta och gunga. Hennes mamma satt på bänken en bit bakom och läste i en bok. Härifrån såg han inte vilken det var, men om hon inte ändrat läsvanor på senare år, gissade han på att det var en deckare. Alltid deckare. ”Mamma putta mig putta mig.” Flora såg upp och hon mötte hans blick. Han höjde handen till en hälsning, log mot henne och hon log tillbaka, kände inte igen honom. Hon gick fram till sin dotter och puttade på. |
<3
2013-03-03 @ 21:23:58
dagbok
Kommentarer (0)
Den stora frågan är hur jag ska klara mig utan dig.. min andra halva, den där bättre halvan, hur ska jag klara mig utan dig. jag älskar ingen som jag älskar dig, själsyster . ch skrattet som bubblar upp i närheten av dig, För jorden runt-resor utan krav eller måsten Ska vi leva livet på en strand någonstans Och hur mycket nya människor vi än träffar Så kan ingen ta den platsen vi har för varandra För det är bara du som får mig att skratta När mina kinder är blöta och jag vill ge upp Och det är bara jag som riktigt förstår Att man måste ge dig luft att andas Om man vill komma riktigt nära till slut Det är bara med dig jag vågar drömma på riktigt För ingen annan stannar speciellt länge. jag vet att du har det värre än någonsin nu Och att du inte riktigt vet vilken väg du ska ta för att klara det. Men kryp upp i mitt knä för en liten stund, Här är du allt utan att behöva vara någon alls. Och alla minnen spelas upp under ögonlocken likt filmer Samtidigt som tårarna letar sig ner på kinderna, Jag tappade dig två gånger redan och nu ännu en gång och den här gången vet jag inte när jag får träffa dig nästa gång vilket gör det tusen gånger värre. Forget about the shit that we've been through I wanna stay here forever and always. Du får viska vad du vill, Även om orden bara är tomma och gråa För vad jag bryr mig om är att höra dina andetag , Och visst kan alla göra misstag , Men det räcker aldrig som ursäkt. Folk säger att för alltid inte finns Men vi är fast i en evighet , Och jag håller din hand så hårt jag kan För jag ska hålla mitt löfte, Ensam blir du aldrig.Standing here in front of all of you, I wanna stay here forever and always. Jag gjorde det med din hand hårt i min Och jag skulle ta alla risker i världen för dig, Om du lovar att aldrig släppa mig. Nothing can stop us now För vi är starkare än världen. Jag kommer älska dig tills den dagen då en stum man berättar för en döv man att en blind man såg en man utan ben gå på vatten.
jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet
2013-02-28 @ 16:31:09
dagbok
Kommentarer (1)
Jag har aldrig känt mig så här ensam. Mitt hjärta torkar ut, det känns som att någon försöker vrida ur en snustorr tröja. Onödigt. Och tillslut så börjar tyget skära in i händerna, det kommer blod precis överallt. Jag har aldrig förstått hur det skulle kännas att ha ett hål i bröstet tidigare, men nu känns det så löjligt att den känslan skulle försvinna. Tänk dig att någon trycker ett tjockt iskallt järnrör rakt genom bröstet runt tolv gånger per minut. Det blir svårt andas och det gör så ont att du reflexmässigt trycker händerna mot bröstet. Det spelar ingen roll att järnröret inte finns på riktigt, att blodet inte är på riktigt, att hjärtat inte tar någon fysisk skada av det. För det gör ont. Ja, ont på riktigt, fysiskt. Det är inte bara som jag säger, inga påhitt för att det ska låta lite mer dramatiskt. Det värker i hela kroppen, jag andas inte i rätt takt, pulsen skenar iväg och det känns som att jag fräter sönder från insidan, med hjärtat som mittpunkt. Det känns som att mitt hjärta förgör mig.
Allt för kärlek. Allt för bristen på den. Allt för att jag är så usel på att vara ensam.
För att jag vet hur det hade kunnat bli, för att det är mitt fel. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är, det har jag aldrig kunnat. Men tanken på att, på grund av det, behöva vara så outhärdligt jävla ensam tar kål på mig. Och jag hade kunnat resa mig upp själv, bara skaka av mig det och övertala alla att jag klarar mig själv. Det hade jag kunnat göra, om jag visste hur. Om det inte gjorde ont för varje andetag, om jag inte hade varit konstant spyfärdig på grund av klumpen i halsen. Jag är ledsen att behöva säga det här, men jag klarar inte det här. Jag är inte självständig och stark. Jag vill fortfarande inte leva, jag känner fortfarande inte att jag kommer komma någonstans. Jag är inte ett dugg jävla stark. Det snurrar för mycket ord i huvudet på mig, det finns för mycket av smärtan för att jag ska få ut det på papper. Det blir så mycket att det blir en stor svart gegga istället. Och jag har inte orken att försöka reda ut den geggan, att hitta något i den. Jag har inte orken längre. Jag har för mycket på insidan som jag inte kan få ut, som alltid kommer klibba och klia i hjärtat, på grund av rösten som viskar att det är mitt fel. Jag klarar inte skammen, jag klarar inte att gå vidare, att resa mig upp och må bra igen. Jag klarar inte tanken på att ha något att förlora igen, för jag är medveten om att jag kommer förlora det. Så jag tänker inte kämpa, jag tänker inte försöka reda ur klumpen i mitt huvud, jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet. Inte längre. Jag har försökt, det finns ingenting jag kan göra. Inte ensam. Inte utan någon som håller mig uppe, som håller ihop mig. Jag tänker inte göra det. Jag är ledsen.
Allt för kärlek. Allt för bristen på den. Allt för att jag är så usel på att vara ensam.
För att jag vet hur det hade kunnat bli, för att det är mitt fel. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är, det har jag aldrig kunnat. Men tanken på att, på grund av det, behöva vara så outhärdligt jävla ensam tar kål på mig. Och jag hade kunnat resa mig upp själv, bara skaka av mig det och övertala alla att jag klarar mig själv. Det hade jag kunnat göra, om jag visste hur. Om det inte gjorde ont för varje andetag, om jag inte hade varit konstant spyfärdig på grund av klumpen i halsen. Jag är ledsen att behöva säga det här, men jag klarar inte det här. Jag är inte självständig och stark. Jag vill fortfarande inte leva, jag känner fortfarande inte att jag kommer komma någonstans. Jag är inte ett dugg jävla stark. Det snurrar för mycket ord i huvudet på mig, det finns för mycket av smärtan för att jag ska få ut det på papper. Det blir så mycket att det blir en stor svart gegga istället. Och jag har inte orken att försöka reda ut den geggan, att hitta något i den. Jag har inte orken längre. Jag har för mycket på insidan som jag inte kan få ut, som alltid kommer klibba och klia i hjärtat, på grund av rösten som viskar att det är mitt fel. Jag klarar inte skammen, jag klarar inte att gå vidare, att resa mig upp och må bra igen. Jag klarar inte tanken på att ha något att förlora igen, för jag är medveten om att jag kommer förlora det. Så jag tänker inte kämpa, jag tänker inte försöka reda ur klumpen i mitt huvud, jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet. Inte längre. Jag har försökt, det finns ingenting jag kan göra. Inte ensam. Inte utan någon som håller mig uppe, som håller ihop mig. Jag tänker inte göra det. Jag är ledsen.
2012-02-27
2013-02-27 @ 00:46:01
dagbok
Kommentarer (0)
Det gjorde ont.
Sådär ont att andetagen fastnar någonstans alldeles för
långt ner i halsen och man kan bara flämta.
Sådär ont att det inte ens
hjälper att gråta, för tårarna
känns bara som ett slöseri med tid och
känslor.
Sådär ont att inga ord i hela världen kan göra någonting
för
att få det att kännas bättre.
Det gjorde så fruktansvärt jävla ont.
Sådär ont att vad man än försöker med så går det bara rakt
och rätt åt
helvete.
Sådär ont att hur många gånger man än reser sig upp så
faller
man ändå handlöst tillbaka ner igen.
Sådär ont att det inte verkar finnas
någon utväg.
Så nu vet du. Nu vet alla. Det gjorde ont.
Sådär ont
att man helst bara vill ge upp.
Sådär ont att andetagen fastnar någonstans alldeles för
långt ner i halsen och man kan bara flämta.
Sådär ont att det inte ens
hjälper att gråta, för tårarna
känns bara som ett slöseri med tid och
känslor.
Sådär ont att inga ord i hela världen kan göra någonting
för
att få det att kännas bättre.
Det gjorde så fruktansvärt jävla ont.
Sådär ont att vad man än försöker med så går det bara rakt
och rätt åt
helvete.
Sådär ont att hur många gånger man än reser sig upp så
faller
man ändå handlöst tillbaka ner igen.
Sådär ont att det inte verkar finnas
någon utväg.
Så nu vet du. Nu vet alla. Det gjorde ont.
Sådär ont
att man helst bara vill ge upp.
-
2013-02-26 @ 16:38:06
dagbok
Kommentarer (0)
En dag kanske man har tur att ta sig ur sitt hamsterhjul
En dag så ska jag ta mig ur bara gud vet hur men jag löser det på något sätt