av de finaste
| Av de finaste minnen är det bara de känslofyllda som blir ihågkomna Hon kom vid midnatt. Öppnade försiktigt dörren, ville förmodligen inte riskera att väcka honom, men han var redan vaken. Faktum var att han inte sovit nattetid på många år, men det kunde hon inte veta. Han hade aldrig berättat och det var inget han tänkte göra heller. ”Hej.” Förskräckt hoppade hon till och han gav ifrån sig ett lågt skratt. ”Förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig.” Hon sa: ”Inte okej” och tog av sig skorna. Lade dem prydligt bredvid varandra. Han lyfte på täckte han endast hade på sig för att skyla sig själv och hon kröp in under. Fnittrade till när hon upptäckte att han var naken. ”Se på mig.” Hon gjorde som han sa och han kysste henne försiktigt. Var väl medveten om att hon inte var van vid det här, att vara nära någon annan. Det var han däremot. Han tänkte för sig: ”Medan jag var förälskad var jag den lyckligaste mannen på jorden, och nu är jag kär.” ”Jag älskar dig.” Det blev alldeles tyst och stilla. Allt som hördes var bruset från den starka luftkonditioneringen. Han började fundera på ifall han gjort ett misstag, men så kysste hon honom, försiktigt med läpparna stängda. ”Jag älskar dig också.” - Månader senare stod han på gatan utanför hennes hus, gömd i skogen. Under trädet droppade blodet långsamt ner i hinken. Kroppen hängde ovanför med fötterna upp och huvudet ner. Ibland önskade han sig ett annat liv, ett liv mer likt det han hade tidigare, men när han var i Floras närhet, visste han att han skulle döda hur många som helst, bara han fick vara med henne. Ikväll var hon ute med några vänner. Äta en bit mat och se en film på bio, sedan hem. Problemet var att han inte visste exakt när detta hem skulle inträffa och det var därför han hade stått i skogen utanför hennes hus i timmar och väntat. Kvinnan kom gåendes och han hade slut på blod. Ville inte riskera att skada Flora och tanten blev en utmärkt ersättare. Trött på att stå stilla, bestämde han sig för att gå en vända. Kroppen hade han redan grävt ner jorden och blodet hade han tappat upp i blodpåsar. Än skulle de inte behöva kylas, men inom några timmar skulle det börja smaka illa och Flora hade ännu inte dykt upp. Om han skyndade sig skulle han förmodligen hinna till sin lägenhet, lämna påsarna i kylen och hinna tillbaka igen innan hon kom hem. ”Hej.” Flora knackade honom på axeln och automatiskt vände han sig om, hade inte en tanke på att ändra ansiktsdragen. Hennes skrik fick honom att bli påmind om sitt misstag. Snabbt vände han sig om igen och såg in fönsterrutan på huset en bit bort. Möttes av sin egen spegelbild, sitt eget ansikte. Det var kritvitt med vilt stirrande röda ögon och springor till näsborrar, precis som en orm. Han förstod varför hon skrek. ”Vad är du?” ”En vampyr.” Reaktionen blev inte den han förväntat sig. Hon började skratta. Högt. ”Ärligt, vad fan är du? Maskeradklädd?” ”Flora, jag är en vampyr.” Hon slog till honom. Hårt, på skuldran och i ansiktet. Över ryggen, på armarna och åter igen på skuldran och ansiktet. Hon slog och slog, precis som om hon försökte slå bort det hon precis sett. Han visste inte vilket som gjorde mest ont, skuldran eller ansiktet. Båda hettade utan dess like och han hade ändå varit med om mycket smärta i sina dagar. Trots att hon var liten till växten och borde vara klen, lyckades hon få in några rejäla smällar, innan han kunde stoppa henne. Ta tag i hennes händer och hindra henne från att göra något mer dumt. ”Jag tänker inte be om ursäkt.” Ilsket drog hon handen genom håret. ”Fan, du har precis berättat för mig att du är någon jävla vampyr och allt jag kan tänka på är att vi inte kommer få någon användning av våra förbannade tågkort!” Hela sommaren skulle de resa runt i Europa. De hade planerat allt, först ta tåget till Stockholm och åka till Danmark, Tyskland och därefter Frankrike. Sedan fick de se var de hamnade. Senast igår hade hon hämtat ut deras interrailkort. ”Flora, lugna ner dig.” Han sträckte fram handen, men hon slog undan den. Tårar rann ner längst hennes kinder och plötsligt tittade hon rakt på honom. ”Dra åt helvetet.” Han sa: ”Låt mig få förklara” men hon gick iväg och lämnade honom ensam. Hon vände sig inte ens om och hans mun blev till ett smalt streck. Han sparkade till en sten som låg på marken och gick ilsket iväg. Ilsken på sig själv, på den han var och på den framtid han aldrig skulle få. - Senare var han tillbaka i staden, gick förbi lekparken där de träffades för första gången och såg flickan sitta och gunga. Hennes mamma satt på bänken en bit bakom och läste i en bok. Härifrån såg han inte vilken det var, men om hon inte ändrat läsvanor på senare år, gissade han på att det var en deckare. Alltid deckare. ”Mamma putta mig putta mig.” Flora såg upp och hon mötte hans blick. Han höjde handen till en hälsning, log mot henne och hon log tillbaka, kände inte igen honom. Hon gick fram till sin dotter och puttade på. |
Kommentarer
Trackback