jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet
Jag har aldrig känt mig så här ensam. Mitt hjärta torkar ut, det känns som att någon försöker vrida ur en snustorr tröja. Onödigt. Och tillslut så börjar tyget skära in i händerna, det kommer blod precis överallt. Jag har aldrig förstått hur det skulle kännas att ha ett hål i bröstet tidigare, men nu känns det så löjligt att den känslan skulle försvinna. Tänk dig att någon trycker ett tjockt iskallt järnrör rakt genom bröstet runt tolv gånger per minut. Det blir svårt andas och det gör så ont att du reflexmässigt trycker händerna mot bröstet. Det spelar ingen roll att järnröret inte finns på riktigt, att blodet inte är på riktigt, att hjärtat inte tar någon fysisk skada av det. För det gör ont. Ja, ont på riktigt, fysiskt. Det är inte bara som jag säger, inga påhitt för att det ska låta lite mer dramatiskt. Det värker i hela kroppen, jag andas inte i rätt takt, pulsen skenar iväg och det känns som att jag fräter sönder från insidan, med hjärtat som mittpunkt. Det känns som att mitt hjärta förgör mig.
Allt för kärlek. Allt för bristen på den. Allt för att jag är så usel på att vara ensam.
För att jag vet hur det hade kunnat bli, för att det är mitt fel. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är, det har jag aldrig kunnat. Men tanken på att, på grund av det, behöva vara så outhärdligt jävla ensam tar kål på mig. Och jag hade kunnat resa mig upp själv, bara skaka av mig det och övertala alla att jag klarar mig själv. Det hade jag kunnat göra, om jag visste hur. Om det inte gjorde ont för varje andetag, om jag inte hade varit konstant spyfärdig på grund av klumpen i halsen. Jag är ledsen att behöva säga det här, men jag klarar inte det här. Jag är inte självständig och stark. Jag vill fortfarande inte leva, jag känner fortfarande inte att jag kommer komma någonstans. Jag är inte ett dugg jävla stark. Det snurrar för mycket ord i huvudet på mig, det finns för mycket av smärtan för att jag ska få ut det på papper. Det blir så mycket att det blir en stor svart gegga istället. Och jag har inte orken att försöka reda ut den geggan, att hitta något i den. Jag har inte orken längre. Jag har för mycket på insidan som jag inte kan få ut, som alltid kommer klibba och klia i hjärtat, på grund av rösten som viskar att det är mitt fel. Jag klarar inte skammen, jag klarar inte att gå vidare, att resa mig upp och må bra igen. Jag klarar inte tanken på att ha något att förlora igen, för jag är medveten om att jag kommer förlora det. Så jag tänker inte kämpa, jag tänker inte försöka reda ur klumpen i mitt huvud, jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet. Inte längre. Jag har försökt, det finns ingenting jag kan göra. Inte ensam. Inte utan någon som håller mig uppe, som håller ihop mig. Jag tänker inte göra det. Jag är ledsen.
Allt för kärlek. Allt för bristen på den. Allt för att jag är så usel på att vara ensam.
För att jag vet hur det hade kunnat bli, för att det är mitt fel. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är, det har jag aldrig kunnat. Men tanken på att, på grund av det, behöva vara så outhärdligt jävla ensam tar kål på mig. Och jag hade kunnat resa mig upp själv, bara skaka av mig det och övertala alla att jag klarar mig själv. Det hade jag kunnat göra, om jag visste hur. Om det inte gjorde ont för varje andetag, om jag inte hade varit konstant spyfärdig på grund av klumpen i halsen. Jag är ledsen att behöva säga det här, men jag klarar inte det här. Jag är inte självständig och stark. Jag vill fortfarande inte leva, jag känner fortfarande inte att jag kommer komma någonstans. Jag är inte ett dugg jävla stark. Det snurrar för mycket ord i huvudet på mig, det finns för mycket av smärtan för att jag ska få ut det på papper. Det blir så mycket att det blir en stor svart gegga istället. Och jag har inte orken att försöka reda ut den geggan, att hitta något i den. Jag har inte orken längre. Jag har för mycket på insidan som jag inte kan få ut, som alltid kommer klibba och klia i hjärtat, på grund av rösten som viskar att det är mitt fel. Jag klarar inte skammen, jag klarar inte att gå vidare, att resa mig upp och må bra igen. Jag klarar inte tanken på att ha något att förlora igen, för jag är medveten om att jag kommer förlora det. Så jag tänker inte kämpa, jag tänker inte försöka reda ur klumpen i mitt huvud, jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet. Inte längre. Jag har försökt, det finns ingenting jag kan göra. Inte ensam. Inte utan någon som håller mig uppe, som håller ihop mig. Jag tänker inte göra det. Jag är ledsen.
Kommentarer
Postat av: Ellen
Jag älskar dig
Trackback