jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet
2013-02-28 @ 16:31:09
dagbok
Kommentarer (1)
Jag har aldrig känt mig så här ensam. Mitt hjärta torkar ut, det känns som att någon försöker vrida ur en snustorr tröja. Onödigt. Och tillslut så börjar tyget skära in i händerna, det kommer blod precis överallt. Jag har aldrig förstått hur det skulle kännas att ha ett hål i bröstet tidigare, men nu känns det så löjligt att den känslan skulle försvinna. Tänk dig att någon trycker ett tjockt iskallt järnrör rakt genom bröstet runt tolv gånger per minut. Det blir svårt andas och det gör så ont att du reflexmässigt trycker händerna mot bröstet. Det spelar ingen roll att järnröret inte finns på riktigt, att blodet inte är på riktigt, att hjärtat inte tar någon fysisk skada av det. För det gör ont. Ja, ont på riktigt, fysiskt. Det är inte bara som jag säger, inga påhitt för att det ska låta lite mer dramatiskt. Det värker i hela kroppen, jag andas inte i rätt takt, pulsen skenar iväg och det känns som att jag fräter sönder från insidan, med hjärtat som mittpunkt. Det känns som att mitt hjärta förgör mig.
Allt för kärlek. Allt för bristen på den. Allt för att jag är så usel på att vara ensam.
För att jag vet hur det hade kunnat bli, för att det är mitt fel. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är, det har jag aldrig kunnat. Men tanken på att, på grund av det, behöva vara så outhärdligt jävla ensam tar kål på mig. Och jag hade kunnat resa mig upp själv, bara skaka av mig det och övertala alla att jag klarar mig själv. Det hade jag kunnat göra, om jag visste hur. Om det inte gjorde ont för varje andetag, om jag inte hade varit konstant spyfärdig på grund av klumpen i halsen. Jag är ledsen att behöva säga det här, men jag klarar inte det här. Jag är inte självständig och stark. Jag vill fortfarande inte leva, jag känner fortfarande inte att jag kommer komma någonstans. Jag är inte ett dugg jävla stark. Det snurrar för mycket ord i huvudet på mig, det finns för mycket av smärtan för att jag ska få ut det på papper. Det blir så mycket att det blir en stor svart gegga istället. Och jag har inte orken att försöka reda ut den geggan, att hitta något i den. Jag har inte orken längre. Jag har för mycket på insidan som jag inte kan få ut, som alltid kommer klibba och klia i hjärtat, på grund av rösten som viskar att det är mitt fel. Jag klarar inte skammen, jag klarar inte att gå vidare, att resa mig upp och må bra igen. Jag klarar inte tanken på att ha något att förlora igen, för jag är medveten om att jag kommer förlora det. Så jag tänker inte kämpa, jag tänker inte försöka reda ur klumpen i mitt huvud, jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet. Inte längre. Jag har försökt, det finns ingenting jag kan göra. Inte ensam. Inte utan någon som håller mig uppe, som håller ihop mig. Jag tänker inte göra det. Jag är ledsen.
Allt för kärlek. Allt för bristen på den. Allt för att jag är så usel på att vara ensam.
För att jag vet hur det hade kunnat bli, för att det är mitt fel. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är, det har jag aldrig kunnat. Men tanken på att, på grund av det, behöva vara så outhärdligt jävla ensam tar kål på mig. Och jag hade kunnat resa mig upp själv, bara skaka av mig det och övertala alla att jag klarar mig själv. Det hade jag kunnat göra, om jag visste hur. Om det inte gjorde ont för varje andetag, om jag inte hade varit konstant spyfärdig på grund av klumpen i halsen. Jag är ledsen att behöva säga det här, men jag klarar inte det här. Jag är inte självständig och stark. Jag vill fortfarande inte leva, jag känner fortfarande inte att jag kommer komma någonstans. Jag är inte ett dugg jävla stark. Det snurrar för mycket ord i huvudet på mig, det finns för mycket av smärtan för att jag ska få ut det på papper. Det blir så mycket att det blir en stor svart gegga istället. Och jag har inte orken att försöka reda ut den geggan, att hitta något i den. Jag har inte orken längre. Jag har för mycket på insidan som jag inte kan få ut, som alltid kommer klibba och klia i hjärtat, på grund av rösten som viskar att det är mitt fel. Jag klarar inte skammen, jag klarar inte att gå vidare, att resa mig upp och må bra igen. Jag klarar inte tanken på att ha något att förlora igen, för jag är medveten om att jag kommer förlora det. Så jag tänker inte kämpa, jag tänker inte försöka reda ur klumpen i mitt huvud, jag tänker inte försöka fylla hålet i bröstet. Inte längre. Jag har försökt, det finns ingenting jag kan göra. Inte ensam. Inte utan någon som håller mig uppe, som håller ihop mig. Jag tänker inte göra det. Jag är ledsen.
2012-02-27
2013-02-27 @ 00:46:01
dagbok
Kommentarer (0)
Det gjorde ont.
Sådär ont att andetagen fastnar någonstans alldeles för
långt ner i halsen och man kan bara flämta.
Sådär ont att det inte ens
hjälper att gråta, för tårarna
känns bara som ett slöseri med tid och
känslor.
Sådär ont att inga ord i hela världen kan göra någonting
för
att få det att kännas bättre.
Det gjorde så fruktansvärt jävla ont.
Sådär ont att vad man än försöker med så går det bara rakt
och rätt åt
helvete.
Sådär ont att hur många gånger man än reser sig upp så
faller
man ändå handlöst tillbaka ner igen.
Sådär ont att det inte verkar finnas
någon utväg.
Så nu vet du. Nu vet alla. Det gjorde ont.
Sådär ont
att man helst bara vill ge upp.
Sådär ont att andetagen fastnar någonstans alldeles för
långt ner i halsen och man kan bara flämta.
Sådär ont att det inte ens
hjälper att gråta, för tårarna
känns bara som ett slöseri med tid och
känslor.
Sådär ont att inga ord i hela världen kan göra någonting
för
att få det att kännas bättre.
Det gjorde så fruktansvärt jävla ont.
Sådär ont att vad man än försöker med så går det bara rakt
och rätt åt
helvete.
Sådär ont att hur många gånger man än reser sig upp så
faller
man ändå handlöst tillbaka ner igen.
Sådär ont att det inte verkar finnas
någon utväg.
Så nu vet du. Nu vet alla. Det gjorde ont.
Sådär ont
att man helst bara vill ge upp.
R
2013-02-26 @ 17:56:54
Allmänt
Kommentarer (0)
Du är det vackraste jag vet, det finaste jag sätt. Sen den dagen jag träffa dig så har livet känts rätt.
Låt folk prata å bete sig fult dom är ingenting för mig för ingen av dom är du. Det som en spännande film, vad ska hända sen jag går i döden för dig för du e min bästa vän.
Låt folk prata å bete sig fult dom är ingenting för mig för ingen av dom är du. Det som en spännande film, vad ska hända sen jag går i döden för dig för du e min bästa vän.
Jessie J - Who's Laughing Now
2013-02-26 @ 17:24:34
outfit
Kommentarer (0)
-
2013-02-26 @ 16:38:06
dagbok
Kommentarer (0)
En dag kanske man har tur att ta sig ur sitt hamsterhjul
En dag så ska jag ta mig ur bara gud vet hur men jag löser det på något sätt
för han är bättre än bäst försök att överträffa de
2013-02-26 @ 16:12:00
outfit
Kommentarer (0)
Jag glömmer aldrig första gången vi kysstes.
2013-02-25 @ 23:20:48
Allmänt
Kommentarer (1)
mitt livs finaste. R
Lär känna mig lite bättre
2013-02-25 @ 21:09:29
om mig
Kommentarer (0)
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
ja
Var någonstans om 15 år tror du att du befinner dig?
Var någonstans om 15 år tror du att du befinner dig?
I en lägenhet, någonstans i världen. med det absolut finaste i mitt liv. R
Hur mår du?
Hur mår du?
jag vet faktiskt inte, har slutat tänka på det. och vill
helst inte tänka efter hur jag mår, för då slutar det med ångest.
Har du några planer för framtiden?
Har du några planer för framtiden?
Bara jag får spendera den med mitt livskärlek och min bästavän är jag nöjd.
vad ska du göra i sommar?
Ha så roligt som jag aldrig någonsin har haft förut.
Skulle du kunna ha ett distansförhållande?
Skulle du kunna ha ett distansförhållande?
jag vet inte
höst/vår?
- vår
sverige/utomlands?
- utomlands
mobil/dator?
- mobil
varför började du blogga?
- För att jag älskar att skriva.
donken/pizza?
pizza
någon du absolut inte skulle kunna klara dig utan?
- Min bästavän
favorittid på dygnet och varför?
- det är kvällen då det är mörkt och mysigt.
vilket låt är den finaste du vet?
- för att texten stämmer in så otroligt mycket
på mitt liv och hur jag känner just nu.
en låt som får dig att gråta?
" Första tiden som min bästavän flyttade lyssnade vi på den här låten hela tiden,
skickade texter ur låten till varandra. lyssnade på den varje gång vi träffades. och just den här
texten stämmer så jävla mycket in på hur det är när hon är där, och inte här.
Walk a thousand miles
Just to see her (see her)
But she’s far far away
And I’d do anything just to see her face
But she’s far far away
Walk a thousand miles just to see her smile again
Just to see her (see her)
But she’s far far away
And I’d do anything just to see her face
But she’s far far away
Walk a thousand miles just to see her smile again
det finaste du vet?
- min pojkvän.
favorit artist?
- Sebbe Staxx
trivs du i Sundsvall?
- Ja, det gör jag.
Vart bor du?
- Bosvedjan
trivs du på din skola?
- går inte i skolan
något du ser fram emot?
- Den dagen min bästavän flyttar hem.
Mitt första inlägg.
2013-02-25 @ 20:22:00
Allmänt
Kommentarer (1)
Välkommen till min blogg.