jpm.blo.gg -

Terrible Things - Mayday Parade

2013-03-18 @ 06:57:51 om mig Kommentarer (0)

Min familj.

Svar: Mamma,Pappa, 4 systrar(yngre) & en lillebror.

har även en lillasyster som gick bort den 2/2 2012..

Min bästa vän, vänner.

Lovisa Andersson Ross, Robin Persson,

Ellen Andersson & Carl Liden. Always

Bästa jag har varit med om.

Kan nog inte välja någonting speciellt. Har varit med om mycket som är

bra och skulle kännas fel att välja ut någon/något.

Detta får mig att gråta.

alldeles för mycket. Sorgliga filmer och låtar.

Vad jag gör när jag har tråkigt.

Försöker hitta på någonting kul. tittar på serier .

I Knew You Were Trouble

2013-03-16 @ 19:46:12 Allmänt Kommentarer (0)

just sayin

2013-03-15 @ 19:24:59 Allmänt Kommentarer (0)

Uncover

2013-03-14 @ 21:18:56 Allmänt Kommentarer (0)

vila i frid finaste vännen.

2013-03-12 @ 20:18:20 Allmänt Kommentarer (0)

Dennis Olsson.<3

Tänk vad ont det kan göra att sakna en person som förmodligen inte saknar tillbaka. Aj aj aj vad det svider i hjärtat.

2013-03-12 @ 02:27:56 Allmänt Kommentarer (0)

h vi hörs aldrig mer

2013-03-09 @ 20:11:37 Allmänt Kommentarer (0)

Du ser mig som knarkare, och det är svårt för mig, att nån jag ser upp till kan se ner på mig Dessa piller som jag tuggar tuggar jag inte för dig, och tjucket som jag röker röker jag inte för dig, så varför dömer du mig? Skadar inte nån, slogs när jag var yngre men dom dagarna e borta, Så om du inte accepterar mig för den jag e, lägg på i telefonen och vi hörs aldrig mer

<3

2013-03-08 @ 16:38:33 Allmänt Kommentarer (1)

Sitter och väntar på att tiden ska gå, min älskling är påväg. <3

Låtsats som ingenting hänt

2013-03-08 @ 16:36:19 Allmänt Kommentarer (0)

Underbar

2013-03-06 @ 22:34:08 <3 Kommentarer (0)

hur mycket vi än förstör varandra så kommer jag aldrig lämna dig,

du är den enda drogen som jag fortfarande är nykter på

(don't you know that love can kill anyone?)

2013-03-06 @ 22:29:00 dagbok Kommentarer (0)

för nu gör varje hjärtslag ont och sårbarhet
kanske syns när det går en viss gräns
för visst, visst syns det väll någon gång
när jag hör hans namn att jag får ont
och visst märks det verkligen hur jag starkt
sitter kvar?

när jag ser flera killar på rad så lovar jag dig att det är bara du som lyser upp allting, bara du syns

du kunde ha dragit något bättre för nu ser jag allt
så falskt och inte för det men jag skulle väll kanske
känna mig lite värdefull om du åtminstone kunde
ringa mig och säga förlåt

för du borde väll veta att jag inte orkar stå här
och titta på din obrydda min när jag berättar
att oliver, jag vet nu, jag vet allt
trodde du inte jag skulle få reda på det
och du frågar mig kallt
var det något mer?

(don't you know that love can kill anyone?)

och jag lider med varje litet steg jag tar för
det gör så fruktansvärt ont att ha dig i huvudet och
veta om att du inte är här för att stanna
du återvänder alltid till ditt, till din lilla bubbla, till
ditt fylle glada liv

och jag är inte mer än ett minne, om ens det
och jag är tömd på allt och jag tror jag ser lite
bräcklig ut men jag kallar mig själv livsnjutare för
jag glädjs av varje människa som har lycka i sig
för jag tror det ger mig hopp

jag lämnar dig aldrig gumman, jag skulle aldrig göra om det misstaget

någon idiot har någon gång sagt att tiden läker
alla sår, om jag inte vetat bättre skulle jag gå på det
men stackars, stackars stackars mig som får
leva utan dig, ja fyfan vad synd det är om mig nu
men förlåt då, att jag råkade skaffa hjärta
endast för dig

det är ganska simpelt, självklart och genomskinligt
hur sönder jag går utan dig och här promenerar du
på andra sidan vägen och ger mig knappt ett hej

och nu
har jag förstått varför
med lögnen du tog med dig och gick
du trodde inte jag skulle få reda på det, nej
och du tog väll den enklare vägen

för älskling, är det inte alltid lättare att fly från allt
istället för att bryta sönder någon man haft
så pass länge?

sanningen tittar alltid fram om man bör veta den
och det här är nog det som kommer få mig att återigen
vara vaken till klockan 6 och somna med tårar på kinden
och vakna upp med ett skrik

för det gör så
FRUKTANSVÄRT JÄVLA ONT ATT INTE HA DIG HÄR
trots att du förstörde mig
så var det kärlek
jag vet det

mer som om jag tackar dig

2013-03-04 @ 21:41:05 foto Kommentarer (0)

av de finaste

2013-03-04 @ 18:03:07 dagbok Kommentarer (0)

Av de finaste minnen
är det bara de känslofyllda som blir ihågkomna

Hon kom vid midnatt. Öppnade försiktigt dörren, ville förmodligen inte riskera att väcka honom, men han var redan vaken. Faktum var att han inte sovit nattetid på många år, men det kunde hon inte veta. Han hade aldrig berättat och det var inget han tänkte göra heller.
”Hej.” Förskräckt hoppade hon till och han gav ifrån sig ett lågt skratt. ”Förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig.”
Hon sa: ”Inte okej” och tog av sig skorna. Lade dem prydligt bredvid varandra. Han lyfte på täckte han endast hade på sig för att skyla sig själv och hon kröp in under. Fnittrade till när hon upptäckte att han var naken.
”Se på mig.” Hon gjorde som han sa och han kysste henne försiktigt. Var väl medveten om att hon inte var van vid det här, att vara nära någon annan. Det var han däremot.
Han tänkte för sig: ”Medan jag var förälskad var jag den lyckligaste mannen på jorden, och nu är jag kär.”
”Jag älskar dig.”
Det blev alldeles tyst och stilla. Allt som hördes var bruset från den starka luftkonditioneringen. Han började fundera på ifall han gjort ett misstag, men så kysste hon honom, försiktigt med läpparna stängda.
”Jag älskar dig också.”
-
Månader senare stod han på gatan utanför hennes hus, gömd i skogen. Under trädet droppade blodet långsamt ner i hinken. Kroppen hängde ovanför med fötterna upp och huvudet ner. Ibland önskade han sig ett annat liv, ett liv mer likt det han hade tidigare, men när han var i Floras närhet, visste han att han skulle döda hur många som helst, bara han fick vara med henne.
Ikväll var hon ute med några vänner. Äta en bit mat och se en film på bio, sedan hem. Problemet var att han inte visste exakt när detta hem skulle inträffa och det var därför han hade stått i skogen utanför hennes hus i timmar och väntat. Kvinnan kom gåendes och han hade slut på blod. Ville inte riskera att skada Flora och tanten blev en utmärkt ersättare.
Trött på att stå stilla, bestämde han sig för att gå en vända. Kroppen hade han redan grävt ner jorden och blodet hade han tappat upp i blodpåsar. Än skulle de inte behöva kylas, men inom några timmar skulle det börja smaka illa och Flora hade ännu inte dykt upp. Om han skyndade sig skulle han förmodligen hinna till sin lägenhet, lämna påsarna i kylen och hinna tillbaka igen innan hon kom hem.
”Hej.” Flora knackade honom på axeln och automatiskt vände han sig om, hade inte en tanke på att ändra ansiktsdragen. Hennes skrik fick honom att bli påmind om sitt misstag.
Snabbt vände han sig om igen och såg in fönsterrutan på huset en bit bort. Möttes av sin egen spegelbild, sitt eget ansikte. Det var kritvitt med vilt stirrande röda ögon och springor till näsborrar, precis som en orm. Han förstod varför hon skrek.
”Vad är du?”
”En vampyr.” Reaktionen blev inte den han förväntat sig. Hon började skratta. Högt.
”Ärligt, vad fan är du? Maskeradklädd?”
”Flora, jag är en vampyr.” Hon slog till honom. Hårt, på skuldran och i ansiktet. Över ryggen, på armarna och åter igen på skuldran och ansiktet. Hon slog och slog, precis som om hon försökte slå bort det hon precis sett.
Han visste inte vilket som gjorde mest ont, skuldran eller ansiktet. Båda hettade utan dess like och han hade ändå varit med om mycket smärta i sina dagar. Trots att hon var liten till växten och borde vara klen, lyckades hon få in några rejäla smällar, innan han kunde stoppa henne. Ta tag i hennes händer och hindra henne från att göra något mer dumt.
”Jag tänker inte be om ursäkt.” Ilsket drog hon handen genom håret. ”Fan, du har precis berättat för mig att du är någon jävla vampyr och allt jag kan tänka på är att vi inte kommer få någon användning av våra förbannade tågkort!”
Hela sommaren skulle de resa runt i Europa. De hade planerat allt, först ta tåget till Stockholm och åka till Danmark, Tyskland och därefter Frankrike. Sedan fick de se var de hamnade. Senast igår hade hon hämtat ut deras interrailkort.
”Flora, lugna ner dig.” Han sträckte fram handen, men hon slog undan den. Tårar rann ner längst hennes kinder och plötsligt tittade hon rakt på honom.
”Dra åt helvetet.”
Han sa: ”Låt mig få förklara” men hon gick iväg och lämnade honom ensam. Hon vände sig inte ens om och hans mun blev till ett smalt streck. Han sparkade till en sten som låg på marken och gick ilsket iväg. Ilsken på sig själv, på den han var och på den framtid han aldrig skulle få.
-
Senare var han tillbaka i staden, gick förbi lekparken där de träffades för första gången och såg flickan sitta och gunga. Hennes mamma satt på bänken en bit bakom och läste i en bok. Härifrån såg han inte vilken det var, men om hon inte ändrat läsvanor på senare år, gissade han på att det var en deckare. Alltid deckare.
”Mamma putta mig putta mig.” Flora såg upp och hon mötte hans blick. Han höjde handen till en hälsning, log mot henne och hon log tillbaka, kände inte igen honom. Hon gick fram till sin dotter och puttade på.

<3

2013-03-03 @ 21:23:58 dagbok Kommentarer (0)

Den stora frågan är hur jag ska klara mig utan dig.. min andra halva, den där bättre halvan, hur ska jag klara mig utan dig. jag älskar ingen som jag älskar dig, själsyster . ch skrattet som bubblar upp i närheten av dig, För jorden runt-resor utan krav eller måsten Ska vi leva livet på en strand någonstans Och hur mycket nya människor vi än träffar Så kan ingen ta den platsen vi har för varandra För det är bara du som får mig att skratta När mina kinder är blöta och jag vill ge upp Och det är bara jag som riktigt förstår Att man måste ge dig luft att andas Om man vill komma riktigt nära till slut Det är bara med dig jag vågar drömma på riktigt För ingen annan stannar speciellt länge. jag vet att du har det värre än någonsin nu Och att du inte riktigt vet vilken väg du ska ta för att klara det. Men kryp upp i mitt knä för en liten stund, Här är du allt utan att behöva vara någon alls. Och alla minnen spelas upp under ögonlocken likt filmer Samtidigt som tårarna letar sig ner på kinderna, Jag tappade dig två gånger redan och nu ännu en gång och den här gången vet jag inte när jag får träffa dig nästa gång vilket gör det tusen gånger värre. Forget about the shit that we've been through I wanna stay here forever and always. Du får viska vad du vill, Även om orden bara är tomma och gråa För vad jag bryr mig om är att höra dina andetag , Och visst kan alla göra misstag , Men det räcker aldrig som ursäkt. Folk säger att för alltid inte finns Men vi är fast i en evighet , Och jag håller din hand så hårt jag kan För jag ska hålla mitt löfte, Ensam blir du aldrig.Standing here in front of all of you, I wanna stay here forever and always. Jag gjorde det med din hand hårt i min Och jag skulle ta alla risker i världen för dig, Om du lovar att aldrig släppa mig. Nothing can stop us now För vi är starkare än världen. Jag kommer älska dig tills den dagen då en stum man berättar för en döv man att en blind man såg en man utan ben gå på vatten.

08.00

2013-03-01 @ 08:00:51 Allmänt Kommentarer (0)